JAG BLIR SÅ ÄCKLIGT JÄVLA IRRITERAD PÅ FAMILJEMEDLEMMAR, SOM, VARENDA NATT MAN MÅSTE SITTA UPPE OCH PLUGGA FRÅGAR OM MAN INTE BORDE GÅ OCH LÄGGA SIG. TROR NI INTE ATT DEN TANKEN HAR SLAGIT MIG REDAN?! OCH TROR NI INTE ATT OM JAG KUNDE SOVA ISTÄLLET FÖR ATT PLUGGA; HA TAGIT DEN CHANSEN FÖR EX ANTAL TIMMAR SEN?! Uppenbarligen behöver jag motivation till att plugga, inte sova. Den motivation finns det redan för jävla mycket av.
Vad ni alltså då gör bäst i är antingen att ge mig kaffe, eller gå därifrån och låta mig vara påtvingat kreativ i fred. Jag vet att ni menar väl, men detta förvärrar enbart situationen. Sitter jag inte och gråter är det bäst att ge mig kaffe och inte störa. Men nej, istället ska jag förklara varför jag sitter uppe i en kvart, varpå de går därifrån och jag bli istället skitsur över att de stört mig i en kvart och antingen a) varit idiotförklarande "stackars-dig"-rösten eller b) blivit irriterade över min alternativt skolans dåliga planeringsförmåga. Ingen av dessa reaktioner hjälper mig, istället tar de bort min lilla positiva tanke och ännu mer tid.
Nu är utbrottet över. Godnatt.
