Brutalt.

Hon står ensam
Andas.
Så kallt
Att rök bildas
När hon andas ut.
Tittar apatiskt
På hans ryggtavla som rör sig
Bort från henne.
Längre bort, längre bort
Tills den försvinner.
Hon står kvar
Där hon stod tidigare
Men allt har förändrats.

En fin dag.

Idag har jag haft en fin dag. Inget speciellt har egentligen hänt, men dagen har kantats av fina detaljer, vilket gör den så himla fin. När jag är deppig över något i framtiden ska jag läsa detta inlägg.

Idag har jag och Ella spelat in en scen, där vi återskapar en kortare scen från "Requiem for a dream". Vi passade även på att se filmen, och herregud vilken bra film! Jag har aldrig fått så mycket panik eller varit så deprimerad efter filmen men herregud så bra den var. Fantastisk. Och soundtracket likaså, det är det bästa jag hört på länge, som Ella har lärt sig på piano.

Här kommer vi fram till första fina stunden på dagen; efter att ha filmat klart spelade Ella soundtracket live på mitt piano medan jag halvsov i soffan och lät tankarna vandra iväg. Fint!

Den andra fina stunden var ett 45 minuter långt samtal med Axelina i telefonen, där jag skrattade tills jag grät. Fint!

Den tredje fina stunden på dagen ägde rum nyss. Jag har suttit och pluggat några timmar och får ett sms av Julia, som erbjuder sig att "komma över en stund imorgon med något smarrigt julte och lussebullar" för att hon vet att jag är ganska sjuk och stressad över allt plugg. Fint!

Så ja, denna dag ska jag komma ihåg för att den var så himla fin i sin enkelhet. Och påminna mig själv om alla fina vänner när allt känns skit.

Bild från sommarens Anna Järvinen + Lykke Li-spelning med Ax. Fint!

Svart och svår.

Det var en ljummen, harmonisk sommarkväll i juli, det vara bara några dagar tills jag skulle fylla arton, jag var hemma i stan med Axelina och livet kändes allmänt bra. Just Denna kväll var mammas pojkvän, Erik, på besök och vi fick för oss att återuppliva den gamla LP:n. Efter cirka en timme av trassel med sladdar, dragandes av tunga högtalare och allmänt övervåld lyckades vi; jag hade en riktig, vintage LP-spelare! Lyckligtvis hade vi tidigare upptäckt "stenkakor" hemma med Rolling Stones (Sympathy for the devil, ÅH!), Bob Dylan (jag dog lite när jag hörde Like a rolling stone) mer Rolling Stones och lite Beatles.


Så just Denna Natt ville jag inte, och kunde inte, sova; jag stannade istället uppe medan mamma och Erik gick och la sig, och lyssnade om och om igen på "like a rolling stone". Dock kände jag mig lagom töntig att bara stirra in i en vägg och lyssna på samma låt, så jag gick in till sovrummet till min hög av olästa böcker och drog den tunnaste ur bunten. Det blev Förvandligen av Franz Kafka, en författare jag har varit sugen på att läsa ett tag, men som inte blivit av förrän Denna Natt.


Så jag satte mig återigen bredvid LP:n, drog fram boken och började läsa. Efter cirka tio sidor, som endast bestod av detaljbeskrivning hur en människa hade förvandlats till en skalbagge och hur det tog honom tio jädra sidor att resa sig ur sängen, insåg jag hur töntig jag faktiskt var. Denna Natt hade blivit natten då jag blev Svart och Svår, ett begrepp som jag hoppas att ni aldrig förvandlas till.


Denna karaktär; Svart och Svår, kan man hitta på vilket konstvernissage som helst, som den där intellektuelle typen som står i hörnet, alltid klädd i svart, helst en turtleneck, med ett glas rött i handen och utstrålar intelligens och intellektuell överlägsenhet, som använder sig enbart av svåra ord, är vinkännare, konstkännare, hatar allt som känns mainstream och, helt enkelt, är Svart och Svår. Lite sådär lagom poetiskt plågad, som gärna tar sig själv på lite för stort allvar. När jag insåg vad jag blivit kastade jag iväg boken och stängde av LP:n. Nu fick det räcka.



Några kvällar senare hade jag och mamma filmkväll där vi svullade totalt i godis och läsk och film såklart. Den film vi bestämde oss för att hyra blev Silk - en film med Keira Knightley. Hon, Meryl Streeep, Audrey Hepburn och Natalie Portman är mina favoritskådespelerskor så då visste jag automatiskt att jag skulle gilla filmen.
Efter cirka tre minuter inser vi båda hur dålig den är. En ganska ful kille gifter sig med Kiera Knightley - världens vackraste kvinna, och tycker ändå synd om sig själv och är just Svart och Svår. Knitghtley är mycket kärleksfull - han är mycket kall. Därefter reser han iväg i flera månader och vi får istället bara följa honom, utan ett spår av Keira Knightley. Jättekul.
Han är otrogen och kommer tillbaka som ännu drygare. Passar dessutom på att tycka extremt synd om sig själv, inte utav samvetskval, utan vem-ska-jag-välja liknande problem. Ganska töntig karaktär som tycker synd om sig själv när HAN är otrogen. Är det någon det är synd om är det väl Knightley.
Keira Knightley får kanske två scener till, tråkiga scener, vilket är synd när hon är en fantastisk skådespelerska, innan manusförfattaren bestämde sig för att döda karaktären. Ja, ni läste rätt. Hon dör också och misären är total för vår töntiga huvudperson, nu blir det PITY-PARTY!

Tillslut vet man inte om man ska skratta eller gråta, men man väljer att skratta. Han sitter på en bänk i nån öde skog och berättar sin livshistoria för trädgårdsmästaren, som till mitt stora nöje, ser väldigt besvärad ut. Han vill inte vara där, han vill inte höra världens tråkigaste livshistoria och han vill definitivt inte sitta på samma bänk som världens töntigaste man. Filmen slutar med en voice-over som säger "Så nu vet du".

Ja. Nu vet jag. Och det var skitdåligt.

Svart och Svår.

Det var en ljummen, harmonisk sommarkväll i juli, det vara bara några dagar tills jag skulle fylla arton, jag var hemma i stan med Axelina och livet kändes allmänt bra.

Just Denna kväll var mammas pojkvän, Erik, på besök och vi fick för oss att återuppliva den gamla LP:n. Efter cirka en timme av trassel med sladdar, dragandes av tunga högtalare och allmänt övervåld lyckades vi; jag hade en riktig, vintage LP-spelare! Lyckligtvis hade vi tidigare upptäckt "stenkakor" hemma med Rolling Stones (Sympathy for the devil, ÅH!), Bob Dylan (jag dog lite när jag hörde Like a rolling stone) mer Rolling Stones och lite Beatles.

Så just Denna Natt ville jag inte, och kunde inte, sova; jag stannade istället uppe medan mamma och Erik gick och la sig, och lyssnade om och om igen på "like a rolling stone". Dock kände jag mig lagom töntig att bara stirra in i en vägg och lyssna på samma låt, så jag gick in till sovrummet till min hög av olästa böcker och drog den tunnaste ur bunten. Det blev Förvandligen av Franz Kafka, en författare jag har varit sugen på att läsa ett tag, men som inte blivit av förrän Denna Natt.

Så jag satte mig återigen bredvid LP:n, drog fram boken och började läsa. Efter cirka tio sidor, som endast bestod av detaljbeskrivning hur en människa hade förvandlats till en skalbagge och hur det tog honom tio jädra sidor att resa sig ur sängen, insåg jag hur töntig jag faktiskt var. Denna Natt hade blivit natten då jag blev Svart och Svår, ett begrepp som jag hoppas att ni aldrig förvandlas till.

Denna karaktär; Svart och Svår, kan man hitta på vilket konstvernissage som helst, som den där intellektuelle typen som står i hörnet, alltid klädd i svart, helst en turtleneck, med ett glas rött i handen och utstrålar intelligens och intellektuell överlägsenhet, som använder sig enbart av svåra ord, är vinkännare, konstkännare, hatar allt som känns mainstream och, helt enkelt, är Svart och Svår. Lite sådär lagom poetiskt plågad, som gärna tar sig själv på lite för stort allvar. När jag insåg vad jag blivit kastade jag iväg boken och stängde av LP:n. Nu fick det räcka.

Några kvällar senare hade jag och mamma filmkväll där vi svullade totalt i godis och läsk och film såklart. Den film vi bestämde oss för att hyra blev Silk - en film med Keira Knightley. Hon, Meryl Streeep, Audrey Hepburn och Natalie Portman är mina favoritskådespelerskor så då visste jag automatiskt att jag skulle gilla filmen.

Efter cirka tre minuter inser vi båda hur dålig den är. En ganska ful kille gifter sig med Kiera Knightley - världens vackraste kvinna, och tycker ändå synd om sig själv och är just Svart och Svår. Knitghtley är mycket kärleksfull - han är mycket kall. Därefter reser han iväg i flera månader och vi får istället bara följa honom, utan ett spår av Keira Knightley. Jättekul.

Han är otrogen och kommer tillbaka som ännu drygare. Passar dessutom på att tycka extremt synd om sig själv, inte utav samvetskval, utan vem-ska-jag-välja liknande problem. Ganska töntig karaktär som tycker synd om sig själv när HAN är otrogen. Är det någon det är synd om är det väl Knightley.

Keira Knightley får kanske två scener till, tråkiga scener, vilket är synd när hon är en fantastisk skådespelerska, innan manusförfattaren bestämde sig för att döda karaktären. Ja, ni läste rätt. Hon dör också och misären är total för vår töntiga huvudperson, nu blir det PITY-PARTY!

Tillslut vet man inte om man ska skratta eller gråta, men man väljer att skratta. Han sitter på en bänk i nån öde skog och berättar sin livshistoria för trädgårdsmästaren, som till mitt stora nöje, ser väldigt besvärad ut. Han vill inte vara där, han vill inte höra världens tråkigaste livshistoria och han vill definitivt inte sitta på samma bänk som världens töntigaste man. Filmen slutar med en voice-over som säger "Så nu vet du".

Ja. Nu vet jag. Och det var skitdåligt.

Den där mentaliteten, den där ensamheten.

Jag besitter en viss Markus Krunegårds-mentalitet, om man kan kalla den det. Mina tankar och funderingar är som naknast och brutalast påväg hem från en utekväll. Jag vet inte riktigt varför. Man har sagt dumma saker (denna kväll sa jag konstiga saker som gav mig blickar och stela stämningar som följd, något av min specialitet), man har gjort dumma saker (dansat på en vinglig högtalare nån meter ovanför resten av folkmassan), man har sett folk som är så... inövade. Inövat leende, inövad klädsel, inövad rökning. Allt känns som ett spel och det märks tydligast på en utekväll.
Alla försöker ragga på dj:n eller på bartendern, alla dissar de där skitjobbiga gänget som dansar inpå alla andra, alla tävlar om vem som dansar bäst (=vildast/porrigast/snyggast etc...). De som är fulla tänker inte på vad de säger och är därför brutalt ärliga; kanske är det därför mina tankar är så brutala. Oavsett om man är lika full eller inte. Jag kan inte dela med mig av mina brutala tankar, jag vet inte vem som läser. Jag vet inte om jag vill att alla ska kunna de där tankarna jag inte själv kan försonas med.

Efter att ha festat rejält enda sen i somras har man upplevt en del och jag orkar inte med teatern längre. Jag orkar inte fejka ett leende och lägga på den där trevliga rösten när man ska hälsa på någon. Jag orkar inte med kallpratsfrågorna om var de har varit tidigare, jag skiter fullständigt i om personen var på någon middag eller på Knast, precis som de skiter i vad jag har gjort under kvällen. Jag är väl medveten om hur död en konversation skulle vara utan kallprat, men jag är ändå trött på hela teatern.

Så varför kastar jag mig gång på gång ut i klubbvärlden, trots att jag känner som jag gör? Det är få känslor av ren eufori som slår det tillfälle då dj:n sätter på din favoritlåt och du kan dansa tills du knappt kan gå. Att någon random person kommer fram och bara är roligt konstig är också svårslaget. Jag vet redan nu att jag kommer stå på den där högtalaren igen nästa vecka. Att jag kommer intala mig själv att det här blir kvällen; när det spelas fantastisk musik, alla underbara vänner är där, man har skitkul och man träffar den där personen.

Redan nu känner jag paniken, ångesten och ensamheten komma smygande, som alltid när jag är ensam. Jag orkar inte umgås med någon och fejka, men jag orkar inte vara ensam heller. Ensamhet måste vara det konstigaste någonsin; på någon annan är det skört och vackert, upplever man det själv är det isolerande och plågsamt.
Det enda som lindrar ångesten och ensamheten som besitter mig nu är en fantastisk utekväll. Och jag är tillbaka igen.

Replica.

Kom förresten på att jag har en bild jag vill dela med mig av. Vi fick i uppgift att välja ett portättfoto och sen återskapa det själva. Jag blev ganska nöjd!

Let your heart meet mine.

Ikväll är det spelar Lykke Li live på Kägelbanan, Mosebacke. Herregud vad jag är taggad! Har lyssnat på hennes låtar två veckor i sträck nu, Melodies and Desires är verkligen fantastisk. Har ni inte hört den än, GÖR DET!

Kvällen börjar med middag hos mig med Marina och Simon, pumpandes Lykke Li och dricka vin. jag ska laga risotto för första gången i mitt liv. Hoppas de inte blir magsjuka av mina kassa matlagningskunskaper... Dessutom försöker Marina få oss alla, Simon inräknad, att ha en knut på huvudet och dansa hennes speciella dans. Hmm...

Saker man roar sig med en lektion då man egentligen borde plugga

Saxat från Tjuvlyssnat.se

Två killar ~20 sitter och pratar om att Kille 1 ska få besök av en kvinnlig kurskamrat framåt kvällen.

Kille 1: Hon sa att hon kanske skulle stanna över natten om det gick bra.

Kille 2: Ska du försöka något?

Kille 1: Nej det skulle bara bli jobbigt i skolan sen.

Kille 2: Äsch, ingen har dött av lite sex.

Kille 1: Och det säger du på internationella aidsdagen.

Och världens bästa spel; Chase your love.

http://www.dressupgirly.com/play/42/chase-your-love.html

Puss och kram, cykelram

fredagen den 5:e

Heey!

Nu var det ett tag sen jag uppdaterade, vilket alltid är synd. Jag måste komma igång med det här nångång. Senare.

Fredagskvällen var mycket trevlig. Den här helgen är den första på över 2 månader där jag inte har planerat in något, jag är närapå utmattad efter en hektisk period, och kvällen visade sig bli spontant och rolig, sånt älskar jag!
Hursom, jag hade inga planer på fredagskvällen men Marina hörde av sig och ville gå ut. Självklart kunde jag inte tacka nej. Hon kom över på middag, vi drack vin och tittade på den nyköpta Mamma Mia! filmen med sing-along-version, lay all your love on me och chiqiquita spelades på repeat. (There's no way you can deny this...) Därefter drog vi till Snörfh - något som jag missade en gång tidigare och som jag ångrade grymt.
Massa festivalkompisar var attending och det såg riktigt lovande ut. Vi kom väl dit runt kvart över tio - halv elva, tog stämpel och gick direkt till ett litet ställe vid slussen där det delades ut gratis pannkakor av ungdomskyrkan. Vi hade en mycket krystat och stel konversation med en medlem ur kyrkan, sånt där kallprat som bara blir jättestelt av oförklarerlig anledning. De står VARJE FREDAGSKVÄLL och ger ut gratis pannkakor i kylan, helt frivilligt och volontärt. Och då predikar de inte ens så de verkar inte få ut så mycket av det. Stackars, galna människor.

Pannkakan var inte heller särskilt god, så vi tackade för oss och begav oss tillbaka mot snörfh.
Det första vi möttes av, efter att lämnat in jackorna, var ett ödebelagt dansgolv. Jag överdriver inte. De enda befolkarna på dansgolvet var massvis av ballonger - snyggt men inte så jäkla praktiskt. Fulla dansande människor (om de någonsin skulle dyka upp, vill säga) skulle väl få en hjärtinfarkt av ljudet av ballonger som gick sönder.
Dansgolvet var så öde att om inte musiken med den tunga basen var där (som fick väggarna att vibrera) så skulle man kunnat skrikit "HALLÅÅÅÅÅ?" och fått ett eko till svar några sekunder senare. ÖDE var ordet.
Efter att ha spenderat cirka en halvtimme inne, druckit varsin öl/cider, insåg vi att vi hade samma filosofi; otroligt bittert att ha spenderat 120 spänn på ett skitställe men båda ville dra vidare för att åtminstone göra något av kvällen. Vi bestämde oss för knast - visst stänger det ett, men inträdet är på 20 kr och jag har aldrig haft tråkigt där, man träffar alltid någon man känner eller så lär man känna nya personer. Knast är nog ett av mina favoritställen. Menmen, mer om det en annan gång.

Vi kom hursom fram till knast, betalade 20 spänn i dörren, beställde varsin öl och började dansa. Temat för kvällen var underbart - Britney Spears-tema! Mina tidiga tonårsdrömmar, som hamnat i koma de senaste åren, vaknade till liv igen och allting var underbart. Jag tokdansade till Toxic och kassa technoversioner av Dont let me be the last to know - vilket är lite av charmen i Knast - dess dåliga musik och underbara, familjära stämning.
Jag sprang rakt in i Eric, vän och groupie till knast, som kvällen till ära hade på sig en sådan Britney-peruk hon haft sen hon rakade av sig håret; nån blond, page-liknande sak. Mycket snygg var han. Vi snackade lite, varpå han dansade iväg och ställde sig på högtalaren, och jag och Marina satte oss i soffan. Nu kom det bästa - vi hörde tonerna av LAY ALL YOUR LOVE ON ME! Att just denna låt spelades är roligt av två anledningar;
1. Att jag och Marina hade sjungit på den tidigare under kvällen och kunde texten.
2. Att efter ett annat besök på knast, med axelina, hopplade vi iväg längs upplandsgatan och skrålade just Lay all your love on me. Vi är lite konstiga. It's a fact.
Marina och jag sprang upp och började genast briljera folk omkring oss med våra kunskaper om låttexten. Dock tappade vi bort oss lite i texten och människors intresse för oss svalnade brutalt framför våra ögon. Oh well, man kan inte få allt här i livet.

Strax innan stängning kastade de ut Britneys nya singel i publiken - jag fick tag på ett ex. Därefter plågade jag min popparvän Julia hela lördagen med den skitkassa Womanizer.

På lördagen insåg jag också att mina sista cash spenderades på lördagsmorgonen i form av lussebullar. Synd, när det är cirka två veckor kvar till nästa studiebidrag. Synd, att jag har 7 öre kvar på mitt konto. Jag måste skaffa ett jobb.


En inte-så-kort sammanfattning på min helg. Nu ska jag ta igen veckors förlorad sömn.

//C

Ordinary tuesday.

Tisdagskväll; nerbäddad i sängen, skriver på filmmanus, senaste people-tidningen i hand (min bibel, eller porr, beroende på hur man ser på det), kopiösa mängder te, vansinnigt bra musik och tankar som ibland vandrar iväg till gårdagens fylleslag på riche (jag är sådär mysigt bakis)... jag har det ganska bra. :)

Försommar.

Allt står still.
Datorn, mobilen; kommunikationen.
Obehagligt stilla.
Visst var jag förberedd
Innan allting tar slut
men visst fan gör det lika ont ändå.

"Vi var där i en flaska vin, ungefär"

Är inte det ett helt underbart uttryckssätt för hur länge man stannade på en bar? Skit i tiden, det är konsumptionen som spelar roll!

Missa inte...

... Mad men, som visserligen hade premiär i söndags, men reprisen går fredag kl 18:30 i Kanal 9.
... Låt den rätte komma in, som har premiär på fredag. Och förhandsvisning på onsdag på Cinemateket, Filmhuset kl 18. Då kommer dessutom regissören TomasAlfredson att närvara! MYCKET efterlängtat.
... Kärlek 3000. När svensk film är som sämst och därmed roligast! Jag dog nästan när jag såg trailern.
... Kulturhusets visningar. Såg Nan Goldin som var sjukt vacker om dekadens, knark och bohemiska livsöden. Gratis inträde till 19 år! Dessutom såg jag en annan cool konstellation, kommer ej ihåg namnet på den. Det var ett svart rum, fyllt med projektorer som hade tusentals ord som flöt runt. Svårt att beskriva, men mäktigt var det.
... Länge Leve Filmen! Filmarkivet 75 år, vilket innebär många gratisvisningar av riktigt bra filmer.
... GlasVegas. Sägs bli nästa it-band!
... No Country For Old Men, nyss utkommen på DVD. Trots ett mindre tillfredsställande slut är den fantastisk.
... Håkan Hellström på Cirkus, både tisdag och onsdag, nästa vecka. Har du inte sett honom live än har du mycket att se fram emot!
... Nya numret av People för de bästa Stockholms-tipsen.
... Den mysiga baren Nada fyller 5 år och de firar med DJ:n Gustav Gelin som kommer och spelar! Onsdag mellan 21-01.
... Smygläsningen av nya ICity-numret, onsdag. Eventet finns på Facebook.

Allting händer på onsdag, just den kväll när jag inte kan gå :( Men ett cocktailparty är visserligen kul också!

Biz C

Dikt.

Jag vet att jag är svår

tiger när jag borde prata

tröstar inte särskilt bra

och skrattar vid fel tillfällen.

Ibland öppen, ibland Berlinmuren.

Men snälla, vänta på mig.

Låna mig ditt tålamod och

vänta på mig,

för jag behöver dig mer än du anar.

ÅH!<3

En av mina största inspirationskällor Facehunter kommer till Stockholm 19 - 21 oktober. Åh!

Salut, ma copines

Jag bloggar igen! Bara tre månader senare. Är det inte fantastiskt? Idag tog jag och Jessica så fantastiskt fina höstbilder på fotolektionen att jag måste visa. De kanske inte är så originella men jag älskar färgerna.

Sen har jag lite andra nyheter. Jag har börjat skolan igen efter ett... intressant sommarlov. Bestod mest av fest, musik och skratt.

Nu går jag trean, tar studenten om några månader och jag har aldrig haft så mycket film i huvudet som nu. Jag pluggar rörlig bild, där vi får göra egna filmer, och filmkunskap där man bara ser film och snackar film och tänker film hela tiden. RIKTIGT roligt alltså. Dessutom har vi projektarbete, där jag gör min egna dokumentärfilm/kortfilm om ungdomar. Som ni märker, allt handlar om film i år! Woho! (ordet film användes 9 gånger i 5 meningar. Herregud.)

Sen börjar den här bloggen ändra inriktning också. Visst kommer den fortfarande att handla om film, självklart, men för att jag ska ha nåt intressant att blogga om oftare så handlar den om andra saker också. Allt som snurrar i min skalle, typ.

Jag går minst en gång om dagen till stadsbiblioteket, dels för att mamma aldrig skaffar internet hemma och jag är beroende av facebook, men också för filmutbudet. Gratis filmklassiker? Såklart! Så ni vet vart ni hittar mig (och borde hitta er själva...)

På fredag ska jag ut. Och på lördag igen. Eftersom de två senaste helgerna har spårat lite så är jag skeptisk. Men det går nog bra.

Nu har jag inte mycket intressant kvar att skriva. Puss!

Jag håller på att flytta...

...och såhär ser min bloggarplats ut just nu! Det gäller ju att vara kreativ...

Citat

Här är ett citat jag hittade som sammanfattar till stor del vad film betyder för mig;



"I think a movie can inspire change, absolutely. Art, a book, a painting, a song, can definitely inspire change, whether it's a small change or a big change but you know there's novels I've read or a scene in a film that I've seen where I definitely inspired something and made a change or addressed an issue in my life or done something cliché like make a phone call. Absolutely, that's the power of art you would call it because it inspires movement within yourself. You know it's only really powerful when it reflects on you and you can relate to it or are moved by it in some way."




Rose Byrne, skådespelerska som jag upptäckte efter hennes biroll i Marie Antoinette som Antoinette's rödhåriga bästa vän. Byrne spelade rollen perfekt och jag tycker hon förtjänar mer credd för den än vad hon verkade få, hon har lyckats skapa en oemotståndlig karaktär som man önskade var ens bästa vän i det verkliga livet. Då har man gjort en bra rollprestation, i mina ögon. Och Byrne har ju sagt en del kloka saker också!

Musikvideos. Del två av... låt oss säga ett tusen?

Hittade just en helt fantastisk musikvideo, så jag fortsätter i det här temat, det har ju trots allt att göra med film!

Låten heter "Island Blues" av Koop, och vad som kanske är viktigare för er läsare att veta; den är regisserad av JF Julian och utspelar sig i Paris. Vi får följa en prostituerads ångest efter sina... ehm, "utekvällar".

Till en fantastisk modern twist på blues/jazzlåt ser vi denna prostituerade tjej supa, röka, få ångestattacker och vara allmänt dekadent, ända till det fatala slutet i världens vackraste stad; Paris. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är som fångar mig i videon, kanske är det fotot, storyn eller scenografin. Den är hursomhelst otroligt vacker och plågsam... Melankolisk.

"Now I'm looking for you,
or anyone like you"

(Och jag skulle kunna bjuda er på 100 bilder till)

Vi är inte sånna som i slutet får varann

Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.

Apropå det här med musik.

Apropå det här med mitt ändrade intresse, mot musiken. Jag har ramlat för Håkan Hellströms "Nu kan du få mig så lätt" och då gäller det inte bara låten, utan även musikvideon. Är den inte fantastisk?

För mig påminner den om Roy Anderssons klassiker "En kärlekshistoria", kanske för att både långfilmen och Håkan lyckas fånga hur det är att vara ung, hur det känns. Det ligger något gammaldags och klassiskt över musikvideon och även över långfilmen. Både visuellt vackert och ett vackert djup. Se!

Förlåt

Förlåt för en hemskt dålig uppdatering. Jag tror inte att det är någon som läser här längre. Så jag ber väl mest om ursäkt till mig själv.
Det känns tyvärr som om mitt intresse för film har svalnat; pinsamt, tråkigt och plågsamt. Känns lite som om jag har tappat en grundsten i mitt liv, filmen har hjälpt mig i jobbiga perioder de senaste fem åren kanske, som en slags tröst och ett löfte om en bättre tid som kommer. Att mitt intresse då har svalnat får mig att känna som att jag håller på att tappa greppet om mig själv och om min verklighet. Som att jag på ett sätt har tappat min personlighet och bara blir till någon anonym, ytlig. Jag känner mig inte längre som en person, utan bara en människa.
Jag har börjat ägna min tid mer åt musik, och då främst electronica, indie etc. Dessutom läser jag en hel del om olika klubbar, jag tror det är min 17-och-8-månaders-gamla kropp som längtar ut.

Jag vet inte om det är sommarsolen, maj-stressen eller mina personliga problem som hopat sig under våren som orsakat förändringen, men jag tror den återvänder till hösten. I trean ska jag nämligen läsa filmvetenskap och rörlig bild (alltså att man gör sina egna filmer) och då ökar nog motivationen för att sitta i ett mörkt rum i oktober, mer än i juni i allla fall. Det får bli så.

På återseende<3

April, april!

Jag är inte den som brukar lura folk under 1:a april, men ibland är det bara så bra att man inte kan låta bli. Jag saxade "mitt" skämt från Moviezine, det var bara så bra.

Bond var INTE i Malmö i helgen, hehe.

Bond i Malmö!

I söndags kunde malmöborna få en underbar överraskning; Daniel Craig och resten av filmteamet till nya Bond-filmen "Quantum of Solace", dök upp vid Turning Torso för en snabb inspelning. Tydligen har Torson en kort men ganska viktig roll i filmen. Detta kommer nog att få de flesta svenskarna att valla till biograferna runt den 7:e november, då filmen har premiär. Allt för att få se sin Torso!

Revansch

Visst älskar vi alla den typen av historier, där huvudkaraktären blir smutskastad till botten, men lyckas göra revansch och återigen bli underbar och älskad av alla? Då borde ni hörta Ben Afflecks historia. Få har blivit lika smutskastade av media, med undantag av Britney, men med sin nya film "Gone Baby Gone" där han regidebuterar, har han lyckats igen! Riktigt bra verkar den, vilket gör den till ett måste. Man måste ju se själv hur bra han har gjort ifrån sig. Recension finns här.

Oscarsgalan inatt!

Inte förrän nu insåg jag att Oscarsgalan är ikväll! Oscarsgalan är ju filmårets största event, och om ni är lika filmgalna som jag så ser ni definitivt på detta! Galan direktsänds på Kanal9 kl 02.00. När det ändå är sportlov så kan man dygna, skitsamma! Jag ska i alla fall dygna- tillsammans med lika förväntansfulla kompisar och en massa godis, hehe...

De filmer som har flest nomineringar är "There will be blood" och "No country for old men" med varsina åtta nomineringar. Min absoluta favorit "Försoning" har lyckats skrapa ihop 7 nomineringar, och den mest oväntade är väl "Juno" med sina fyra nomineringar.

Här är hela listan - och av alla de 42 filmer som är nominerade så har jag pinsamt nog bara sett 10! Ännu värre är de flera man aldrig hört talas om...

Vilka tror ni kommer var storvinnarna?

Heja film-Sverige!

Svensken Jens Jonssons debutfilm "Ping-Pongkingen" visades under Sundance filmfestival i veckan. Filmen lyckades kamma hem två priser: bästa film och bästa foto! Visst blir man lite stolt? :)

Filmen handlar om två bröder, storebrodern som är tjock och ganska töntig, med en cool lillebror som får alla tjejerna. Enda platsen där storebrodern är bäst är i pingisrummet. Filmen skildrar vardagens små händelser med största spänning och har blvit hyllad av många recensenter.Visst låter den bra? En av recensionerna kan du läsa här!

Min absoluta favorit sajt när det gäller film, MovieZine, hade en gratis förhandsvisning i torsdags, men tyvärr kunde jag inte gå, jag hade en annan förhandsvisning att gå på. Det är ett hårt liv jag lever... haha

Filmen har premiär 8:e februari, vi får hoppas att den är lika bra som den verkar!

Guldbaggen 2008

Nomineringarna för Guldbaggegalan är äntligen här! Det börjar bli dags att se alla filmerna, då galan går av stapeln den 21:a januari!

Bästa film

Darling
Producent: Fredrik Heinig
Du levande
Producent: Pernilla Sandström
Leo
Producent: Anna Anthony


Bästa regi

Roy Andersson för Du levande
Josef Fares för Leo
Johan Kling för Darling


Bästa kvinnliga huvudroll

Julia Högberg för rollen som Gertrud i Den nya människan
Sofia Ledarp för rollen som Lena i Den man älskar
Michelle Meadows för rollen som Eva i Darling


Bästa manliga huvudroll

Jonas Karlsson för rollen som Hannes i Den man älskar
Michael Segerström för rollen som Bernhard i Darling
Leonard Terfelt för rollen som Leo i Leo


Bästa kvinnliga biroll

Bibi Andersson för rollen som moder Rikissa i Arn: Tempelriddaren
Maria Lundqvist för rollen som Solbritt i Den nya människan
Gunilla Nyroos för rollen som Jill i Nina Frisk


Bästa manliga biroll

Hassan Brijany för rollen som Halims pappa i Ett öga rött
Dan Ekborg för rollen som Ulf Enecke i Se upp för dårarna
Nicolaj Schröder för sin roll i Hata Göteborg


Bästa manuskript

Roy Andersson för manuskriptet till Du levande
Johan Kling för manuskriptet till Darling
Kjell Sundstedt för manuskriptet till Den nya människan


Bästa foto

Gustav Danielsson för fotot i Du levande
Geir Hartly Andreassen för fotot i Darling
Eric Kress för fotot i Arn: Tempelriddaren


Bästa utländska film

4 månader, 3 veckor och 2 dagar (4 luni, 3 săptămâni şi 2 zile) Regi: Cristian Mungiu
This is England Regi: Shane Meadows
Vid himlens utkant (Auf der anderen Seite) Regi: Fatih Akin


Bästa kortfilm

Hur man gör Regi: Gunilla Heilborn, Kim Hiorthøy, Mårten Nilsson
Juni Regi: Fijona Jonuzi
Lucky Blue Regi: Håkon Liu


Bästa dokumentärfilm

Det svider i hjärtat Regi: Oscar Hedin
Nunnan Regi: Maud Nycander
Paradiset Regi: Jerzy Sladkowski


Ytterligare tre Guldbaggar kommer att delas ut för särskilda insatser inom samtliga yrkeskategorier som inte belönas med särskild Guldbagge. Dessutom kommer en Hedersguldbagge att delas ut, likaså en Gullspira (för en person som gjort enastående insatser inom barnfilmen) samt Biopublikens pris.
















En av världens fulaste priser enligt vissa, men den har iallafall en fin tanke. Mannen som designade priserna tyckte att när dessa små djur flyger, ser de ut som guldiga filmrullar. Voilà, guldbaggen!




Au revoir,



Charlotte

Regissörtips

En av de mest intressanta regissörerna, och en av mina nyfunna favoriter, är helt klart Joe Wright. Har ni inte hört om honom än är det dags att skaffa lite allmänbildning i filmvärlden.


Wright har hittills bara gjort två långfilmer, men båda två har varit riktigt framgångsrika.

"Pride & Prejudice" (Stolthet och Fördom) var hans första långfilm (en av mina absoluta favoritfilmer) och även hans genombrott, som hade premiär i början av 2006.




Filmen, som är baserad på en Jane Austen roman, fick fyra Oscarsnomineringar (bl.a. för bästa skådespelerska, Keira Knightley) och två Golden Globe nomineringar. Wright vann även för mest lovande, nya regissör (BAFTA Awards).


Joe Wright har också regisserat Keira Knightley i reklamen för Chanels parfym Coco Mademoiselle. Me like!


Joe Wrights nya långfilm "Atonement" (Försoning) är därför riktigt, riktigt efterlängtad av moi. Även denna gång spelas huvudrollen av Keira Knightley, men storyn är flyttad från 1800-talet till 1930-talet. Läs recension här!


Bjuder på ett otroligt vackert klipp från Atonement. Vet inte riktigt hur man lägger in filmklipp på bloggen, men klicka här.


En riktigt bra inledning av filmåret 2008. Hoppas det fortsätter såhär!