Brutalt.

Hon står ensam
Andas.
Så kallt
Att rök bildas
När hon andas ut.
Tittar apatiskt
På hans ryggtavla som rör sig
Bort från henne.
Längre bort, längre bort
Tills den försvinner.
Hon står kvar
Där hon stod tidigare
Men allt har förändrats.

En fin dag.

Idag har jag haft en fin dag. Inget speciellt har egentligen hänt, men dagen har kantats av fina detaljer, vilket gör den så himla fin. När jag är deppig över något i framtiden ska jag läsa detta inlägg.

Idag har jag och Ella spelat in en scen, där vi återskapar en kortare scen från "Requiem for a dream". Vi passade även på att se filmen, och herregud vilken bra film! Jag har aldrig fått så mycket panik eller varit så deprimerad efter filmen men herregud så bra den var. Fantastisk. Och soundtracket likaså, det är det bästa jag hört på länge, som Ella har lärt sig på piano.

Här kommer vi fram till första fina stunden på dagen; efter att ha filmat klart spelade Ella soundtracket live på mitt piano medan jag halvsov i soffan och lät tankarna vandra iväg. Fint!

Den andra fina stunden var ett 45 minuter långt samtal med Axelina i telefonen, där jag skrattade tills jag grät. Fint!

Den tredje fina stunden på dagen ägde rum nyss. Jag har suttit och pluggat några timmar och får ett sms av Julia, som erbjuder sig att "komma över en stund imorgon med något smarrigt julte och lussebullar" för att hon vet att jag är ganska sjuk och stressad över allt plugg. Fint!

Så ja, denna dag ska jag komma ihåg för att den var så himla fin i sin enkelhet. Och påminna mig själv om alla fina vänner när allt känns skit.

Bild från sommarens Anna Järvinen + Lykke Li-spelning med Ax. Fint!

Svart och svår.

Det var en ljummen, harmonisk sommarkväll i juli, det vara bara några dagar tills jag skulle fylla arton, jag var hemma i stan med Axelina och livet kändes allmänt bra. Just Denna kväll var mammas pojkvän, Erik, på besök och vi fick för oss att återuppliva den gamla LP:n. Efter cirka en timme av trassel med sladdar, dragandes av tunga högtalare och allmänt övervåld lyckades vi; jag hade en riktig, vintage LP-spelare! Lyckligtvis hade vi tidigare upptäckt "stenkakor" hemma med Rolling Stones (Sympathy for the devil, ÅH!), Bob Dylan (jag dog lite när jag hörde Like a rolling stone) mer Rolling Stones och lite Beatles.


Så just Denna Natt ville jag inte, och kunde inte, sova; jag stannade istället uppe medan mamma och Erik gick och la sig, och lyssnade om och om igen på "like a rolling stone". Dock kände jag mig lagom töntig att bara stirra in i en vägg och lyssna på samma låt, så jag gick in till sovrummet till min hög av olästa böcker och drog den tunnaste ur bunten. Det blev Förvandligen av Franz Kafka, en författare jag har varit sugen på att läsa ett tag, men som inte blivit av förrän Denna Natt.


Så jag satte mig återigen bredvid LP:n, drog fram boken och började läsa. Efter cirka tio sidor, som endast bestod av detaljbeskrivning hur en människa hade förvandlats till en skalbagge och hur det tog honom tio jädra sidor att resa sig ur sängen, insåg jag hur töntig jag faktiskt var. Denna Natt hade blivit natten då jag blev Svart och Svår, ett begrepp som jag hoppas att ni aldrig förvandlas till.


Denna karaktär; Svart och Svår, kan man hitta på vilket konstvernissage som helst, som den där intellektuelle typen som står i hörnet, alltid klädd i svart, helst en turtleneck, med ett glas rött i handen och utstrålar intelligens och intellektuell överlägsenhet, som använder sig enbart av svåra ord, är vinkännare, konstkännare, hatar allt som känns mainstream och, helt enkelt, är Svart och Svår. Lite sådär lagom poetiskt plågad, som gärna tar sig själv på lite för stort allvar. När jag insåg vad jag blivit kastade jag iväg boken och stängde av LP:n. Nu fick det räcka.



Några kvällar senare hade jag och mamma filmkväll där vi svullade totalt i godis och läsk och film såklart. Den film vi bestämde oss för att hyra blev Silk - en film med Keira Knightley. Hon, Meryl Streeep, Audrey Hepburn och Natalie Portman är mina favoritskådespelerskor så då visste jag automatiskt att jag skulle gilla filmen.
Efter cirka tre minuter inser vi båda hur dålig den är. En ganska ful kille gifter sig med Kiera Knightley - världens vackraste kvinna, och tycker ändå synd om sig själv och är just Svart och Svår. Knitghtley är mycket kärleksfull - han är mycket kall. Därefter reser han iväg i flera månader och vi får istället bara följa honom, utan ett spår av Keira Knightley. Jättekul.
Han är otrogen och kommer tillbaka som ännu drygare. Passar dessutom på att tycka extremt synd om sig själv, inte utav samvetskval, utan vem-ska-jag-välja liknande problem. Ganska töntig karaktär som tycker synd om sig själv när HAN är otrogen. Är det någon det är synd om är det väl Knightley.
Keira Knightley får kanske två scener till, tråkiga scener, vilket är synd när hon är en fantastisk skådespelerska, innan manusförfattaren bestämde sig för att döda karaktären. Ja, ni läste rätt. Hon dör också och misären är total för vår töntiga huvudperson, nu blir det PITY-PARTY!

Tillslut vet man inte om man ska skratta eller gråta, men man väljer att skratta. Han sitter på en bänk i nån öde skog och berättar sin livshistoria för trädgårdsmästaren, som till mitt stora nöje, ser väldigt besvärad ut. Han vill inte vara där, han vill inte höra världens tråkigaste livshistoria och han vill definitivt inte sitta på samma bänk som världens töntigaste man. Filmen slutar med en voice-over som säger "Så nu vet du".

Ja. Nu vet jag. Och det var skitdåligt.

Svart och Svår.

Det var en ljummen, harmonisk sommarkväll i juli, det vara bara några dagar tills jag skulle fylla arton, jag var hemma i stan med Axelina och livet kändes allmänt bra.

Just Denna kväll var mammas pojkvän, Erik, på besök och vi fick för oss att återuppliva den gamla LP:n. Efter cirka en timme av trassel med sladdar, dragandes av tunga högtalare och allmänt övervåld lyckades vi; jag hade en riktig, vintage LP-spelare! Lyckligtvis hade vi tidigare upptäckt "stenkakor" hemma med Rolling Stones (Sympathy for the devil, ÅH!), Bob Dylan (jag dog lite när jag hörde Like a rolling stone) mer Rolling Stones och lite Beatles.

Så just Denna Natt ville jag inte, och kunde inte, sova; jag stannade istället uppe medan mamma och Erik gick och la sig, och lyssnade om och om igen på "like a rolling stone". Dock kände jag mig lagom töntig att bara stirra in i en vägg och lyssna på samma låt, så jag gick in till sovrummet till min hög av olästa böcker och drog den tunnaste ur bunten. Det blev Förvandligen av Franz Kafka, en författare jag har varit sugen på att läsa ett tag, men som inte blivit av förrän Denna Natt.

Så jag satte mig återigen bredvid LP:n, drog fram boken och började läsa. Efter cirka tio sidor, som endast bestod av detaljbeskrivning hur en människa hade förvandlats till en skalbagge och hur det tog honom tio jädra sidor att resa sig ur sängen, insåg jag hur töntig jag faktiskt var. Denna Natt hade blivit natten då jag blev Svart och Svår, ett begrepp som jag hoppas att ni aldrig förvandlas till.

Denna karaktär; Svart och Svår, kan man hitta på vilket konstvernissage som helst, som den där intellektuelle typen som står i hörnet, alltid klädd i svart, helst en turtleneck, med ett glas rött i handen och utstrålar intelligens och intellektuell överlägsenhet, som använder sig enbart av svåra ord, är vinkännare, konstkännare, hatar allt som känns mainstream och, helt enkelt, är Svart och Svår. Lite sådär lagom poetiskt plågad, som gärna tar sig själv på lite för stort allvar. När jag insåg vad jag blivit kastade jag iväg boken och stängde av LP:n. Nu fick det räcka.

Några kvällar senare hade jag och mamma filmkväll där vi svullade totalt i godis och läsk och film såklart. Den film vi bestämde oss för att hyra blev Silk - en film med Keira Knightley. Hon, Meryl Streeep, Audrey Hepburn och Natalie Portman är mina favoritskådespelerskor så då visste jag automatiskt att jag skulle gilla filmen.

Efter cirka tre minuter inser vi båda hur dålig den är. En ganska ful kille gifter sig med Kiera Knightley - världens vackraste kvinna, och tycker ändå synd om sig själv och är just Svart och Svår. Knitghtley är mycket kärleksfull - han är mycket kall. Därefter reser han iväg i flera månader och vi får istället bara följa honom, utan ett spår av Keira Knightley. Jättekul.

Han är otrogen och kommer tillbaka som ännu drygare. Passar dessutom på att tycka extremt synd om sig själv, inte utav samvetskval, utan vem-ska-jag-välja liknande problem. Ganska töntig karaktär som tycker synd om sig själv när HAN är otrogen. Är det någon det är synd om är det väl Knightley.

Keira Knightley får kanske två scener till, tråkiga scener, vilket är synd när hon är en fantastisk skådespelerska, innan manusförfattaren bestämde sig för att döda karaktären. Ja, ni läste rätt. Hon dör också och misären är total för vår töntiga huvudperson, nu blir det PITY-PARTY!

Tillslut vet man inte om man ska skratta eller gråta, men man väljer att skratta. Han sitter på en bänk i nån öde skog och berättar sin livshistoria för trädgårdsmästaren, som till mitt stora nöje, ser väldigt besvärad ut. Han vill inte vara där, han vill inte höra världens tråkigaste livshistoria och han vill definitivt inte sitta på samma bänk som världens töntigaste man. Filmen slutar med en voice-over som säger "Så nu vet du".

Ja. Nu vet jag. Och det var skitdåligt.

Den där mentaliteten, den där ensamheten.

Jag besitter en viss Markus Krunegårds-mentalitet, om man kan kalla den det. Mina tankar och funderingar är som naknast och brutalast påväg hem från en utekväll. Jag vet inte riktigt varför. Man har sagt dumma saker (denna kväll sa jag konstiga saker som gav mig blickar och stela stämningar som följd, något av min specialitet), man har gjort dumma saker (dansat på en vinglig högtalare nån meter ovanför resten av folkmassan), man har sett folk som är så... inövade. Inövat leende, inövad klädsel, inövad rökning. Allt känns som ett spel och det märks tydligast på en utekväll.
Alla försöker ragga på dj:n eller på bartendern, alla dissar de där skitjobbiga gänget som dansar inpå alla andra, alla tävlar om vem som dansar bäst (=vildast/porrigast/snyggast etc...). De som är fulla tänker inte på vad de säger och är därför brutalt ärliga; kanske är det därför mina tankar är så brutala. Oavsett om man är lika full eller inte. Jag kan inte dela med mig av mina brutala tankar, jag vet inte vem som läser. Jag vet inte om jag vill att alla ska kunna de där tankarna jag inte själv kan försonas med.

Efter att ha festat rejält enda sen i somras har man upplevt en del och jag orkar inte med teatern längre. Jag orkar inte fejka ett leende och lägga på den där trevliga rösten när man ska hälsa på någon. Jag orkar inte med kallpratsfrågorna om var de har varit tidigare, jag skiter fullständigt i om personen var på någon middag eller på Knast, precis som de skiter i vad jag har gjort under kvällen. Jag är väl medveten om hur död en konversation skulle vara utan kallprat, men jag är ändå trött på hela teatern.

Så varför kastar jag mig gång på gång ut i klubbvärlden, trots att jag känner som jag gör? Det är få känslor av ren eufori som slår det tillfälle då dj:n sätter på din favoritlåt och du kan dansa tills du knappt kan gå. Att någon random person kommer fram och bara är roligt konstig är också svårslaget. Jag vet redan nu att jag kommer stå på den där högtalaren igen nästa vecka. Att jag kommer intala mig själv att det här blir kvällen; när det spelas fantastisk musik, alla underbara vänner är där, man har skitkul och man träffar den där personen.

Redan nu känner jag paniken, ångesten och ensamheten komma smygande, som alltid när jag är ensam. Jag orkar inte umgås med någon och fejka, men jag orkar inte vara ensam heller. Ensamhet måste vara det konstigaste någonsin; på någon annan är det skört och vackert, upplever man det själv är det isolerande och plågsamt.
Det enda som lindrar ångesten och ensamheten som besitter mig nu är en fantastisk utekväll. Och jag är tillbaka igen.

Replica.

Kom förresten på att jag har en bild jag vill dela med mig av. Vi fick i uppgift att välja ett portättfoto och sen återskapa det själva. Jag blev ganska nöjd!

Let your heart meet mine.

Ikväll är det spelar Lykke Li live på Kägelbanan, Mosebacke. Herregud vad jag är taggad! Har lyssnat på hennes låtar två veckor i sträck nu, Melodies and Desires är verkligen fantastisk. Har ni inte hört den än, GÖR DET!

Kvällen börjar med middag hos mig med Marina och Simon, pumpandes Lykke Li och dricka vin. jag ska laga risotto för första gången i mitt liv. Hoppas de inte blir magsjuka av mina kassa matlagningskunskaper... Dessutom försöker Marina få oss alla, Simon inräknad, att ha en knut på huvudet och dansa hennes speciella dans. Hmm...

Saker man roar sig med en lektion då man egentligen borde plugga

Saxat från Tjuvlyssnat.se

Två killar ~20 sitter och pratar om att Kille 1 ska få besök av en kvinnlig kurskamrat framåt kvällen.

Kille 1: Hon sa att hon kanske skulle stanna över natten om det gick bra.

Kille 2: Ska du försöka något?

Kille 1: Nej det skulle bara bli jobbigt i skolan sen.

Kille 2: Äsch, ingen har dött av lite sex.

Kille 1: Och det säger du på internationella aidsdagen.

Och världens bästa spel; Chase your love.

http://www.dressupgirly.com/play/42/chase-your-love.html

Puss och kram, cykelram

fredagen den 5:e

Heey!

Nu var det ett tag sen jag uppdaterade, vilket alltid är synd. Jag måste komma igång med det här nångång. Senare.

Fredagskvällen var mycket trevlig. Den här helgen är den första på över 2 månader där jag inte har planerat in något, jag är närapå utmattad efter en hektisk period, och kvällen visade sig bli spontant och rolig, sånt älskar jag!
Hursom, jag hade inga planer på fredagskvällen men Marina hörde av sig och ville gå ut. Självklart kunde jag inte tacka nej. Hon kom över på middag, vi drack vin och tittade på den nyköpta Mamma Mia! filmen med sing-along-version, lay all your love on me och chiqiquita spelades på repeat. (There's no way you can deny this...) Därefter drog vi till Snörfh - något som jag missade en gång tidigare och som jag ångrade grymt.
Massa festivalkompisar var attending och det såg riktigt lovande ut. Vi kom väl dit runt kvart över tio - halv elva, tog stämpel och gick direkt till ett litet ställe vid slussen där det delades ut gratis pannkakor av ungdomskyrkan. Vi hade en mycket krystat och stel konversation med en medlem ur kyrkan, sånt där kallprat som bara blir jättestelt av oförklarerlig anledning. De står VARJE FREDAGSKVÄLL och ger ut gratis pannkakor i kylan, helt frivilligt och volontärt. Och då predikar de inte ens så de verkar inte få ut så mycket av det. Stackars, galna människor.

Pannkakan var inte heller särskilt god, så vi tackade för oss och begav oss tillbaka mot snörfh.
Det första vi möttes av, efter att lämnat in jackorna, var ett ödebelagt dansgolv. Jag överdriver inte. De enda befolkarna på dansgolvet var massvis av ballonger - snyggt men inte så jäkla praktiskt. Fulla dansande människor (om de någonsin skulle dyka upp, vill säga) skulle väl få en hjärtinfarkt av ljudet av ballonger som gick sönder.
Dansgolvet var så öde att om inte musiken med den tunga basen var där (som fick väggarna att vibrera) så skulle man kunnat skrikit "HALLÅÅÅÅÅ?" och fått ett eko till svar några sekunder senare. ÖDE var ordet.
Efter att ha spenderat cirka en halvtimme inne, druckit varsin öl/cider, insåg vi att vi hade samma filosofi; otroligt bittert att ha spenderat 120 spänn på ett skitställe men båda ville dra vidare för att åtminstone göra något av kvällen. Vi bestämde oss för knast - visst stänger det ett, men inträdet är på 20 kr och jag har aldrig haft tråkigt där, man träffar alltid någon man känner eller så lär man känna nya personer. Knast är nog ett av mina favoritställen. Menmen, mer om det en annan gång.

Vi kom hursom fram till knast, betalade 20 spänn i dörren, beställde varsin öl och började dansa. Temat för kvällen var underbart - Britney Spears-tema! Mina tidiga tonårsdrömmar, som hamnat i koma de senaste åren, vaknade till liv igen och allting var underbart. Jag tokdansade till Toxic och kassa technoversioner av Dont let me be the last to know - vilket är lite av charmen i Knast - dess dåliga musik och underbara, familjära stämning.
Jag sprang rakt in i Eric, vän och groupie till knast, som kvällen till ära hade på sig en sådan Britney-peruk hon haft sen hon rakade av sig håret; nån blond, page-liknande sak. Mycket snygg var han. Vi snackade lite, varpå han dansade iväg och ställde sig på högtalaren, och jag och Marina satte oss i soffan. Nu kom det bästa - vi hörde tonerna av LAY ALL YOUR LOVE ON ME! Att just denna låt spelades är roligt av två anledningar;
1. Att jag och Marina hade sjungit på den tidigare under kvällen och kunde texten.
2. Att efter ett annat besök på knast, med axelina, hopplade vi iväg längs upplandsgatan och skrålade just Lay all your love on me. Vi är lite konstiga. It's a fact.
Marina och jag sprang upp och började genast briljera folk omkring oss med våra kunskaper om låttexten. Dock tappade vi bort oss lite i texten och människors intresse för oss svalnade brutalt framför våra ögon. Oh well, man kan inte få allt här i livet.

Strax innan stängning kastade de ut Britneys nya singel i publiken - jag fick tag på ett ex. Därefter plågade jag min popparvän Julia hela lördagen med den skitkassa Womanizer.

På lördagen insåg jag också att mina sista cash spenderades på lördagsmorgonen i form av lussebullar. Synd, när det är cirka två veckor kvar till nästa studiebidrag. Synd, att jag har 7 öre kvar på mitt konto. Jag måste skaffa ett jobb.


En inte-så-kort sammanfattning på min helg. Nu ska jag ta igen veckors förlorad sömn.

//C