Den där mentaliteten, den där ensamheten.

Jag besitter en viss Markus Krunegårds-mentalitet, om man kan kalla den det. Mina tankar och funderingar är som naknast och brutalast påväg hem från en utekväll. Jag vet inte riktigt varför. Man har sagt dumma saker (denna kväll sa jag konstiga saker som gav mig blickar och stela stämningar som följd, något av min specialitet), man har gjort dumma saker (dansat på en vinglig högtalare nån meter ovanför resten av folkmassan), man har sett folk som är så... inövade. Inövat leende, inövad klädsel, inövad rökning. Allt känns som ett spel och det märks tydligast på en utekväll.
Alla försöker ragga på dj:n eller på bartendern, alla dissar de där skitjobbiga gänget som dansar inpå alla andra, alla tävlar om vem som dansar bäst (=vildast/porrigast/snyggast etc...). De som är fulla tänker inte på vad de säger och är därför brutalt ärliga; kanske är det därför mina tankar är så brutala. Oavsett om man är lika full eller inte. Jag kan inte dela med mig av mina brutala tankar, jag vet inte vem som läser. Jag vet inte om jag vill att alla ska kunna de där tankarna jag inte själv kan försonas med.

Efter att ha festat rejält enda sen i somras har man upplevt en del och jag orkar inte med teatern längre. Jag orkar inte fejka ett leende och lägga på den där trevliga rösten när man ska hälsa på någon. Jag orkar inte med kallpratsfrågorna om var de har varit tidigare, jag skiter fullständigt i om personen var på någon middag eller på Knast, precis som de skiter i vad jag har gjort under kvällen. Jag är väl medveten om hur död en konversation skulle vara utan kallprat, men jag är ändå trött på hela teatern.

Så varför kastar jag mig gång på gång ut i klubbvärlden, trots att jag känner som jag gör? Det är få känslor av ren eufori som slår det tillfälle då dj:n sätter på din favoritlåt och du kan dansa tills du knappt kan gå. Att någon random person kommer fram och bara är roligt konstig är också svårslaget. Jag vet redan nu att jag kommer stå på den där högtalaren igen nästa vecka. Att jag kommer intala mig själv att det här blir kvällen; när det spelas fantastisk musik, alla underbara vänner är där, man har skitkul och man träffar den där personen.

Redan nu känner jag paniken, ångesten och ensamheten komma smygande, som alltid när jag är ensam. Jag orkar inte umgås med någon och fejka, men jag orkar inte vara ensam heller. Ensamhet måste vara det konstigaste någonsin; på någon annan är det skört och vackert, upplever man det själv är det isolerande och plågsamt.
Det enda som lindrar ångesten och ensamheten som besitter mig nu är en fantastisk utekväll. Och jag är tillbaka igen.