Svart och Svår.

Det var en ljummen, harmonisk sommarkväll i juli, det vara bara några dagar tills jag skulle fylla arton, jag var hemma i stan med Axelina och livet kändes allmänt bra.

Just Denna kväll var mammas pojkvän, Erik, på besök och vi fick för oss att återuppliva den gamla LP:n. Efter cirka en timme av trassel med sladdar, dragandes av tunga högtalare och allmänt övervåld lyckades vi; jag hade en riktig, vintage LP-spelare! Lyckligtvis hade vi tidigare upptäckt "stenkakor" hemma med Rolling Stones (Sympathy for the devil, ÅH!), Bob Dylan (jag dog lite när jag hörde Like a rolling stone) mer Rolling Stones och lite Beatles.

Så just Denna Natt ville jag inte, och kunde inte, sova; jag stannade istället uppe medan mamma och Erik gick och la sig, och lyssnade om och om igen på "like a rolling stone". Dock kände jag mig lagom töntig att bara stirra in i en vägg och lyssna på samma låt, så jag gick in till sovrummet till min hög av olästa böcker och drog den tunnaste ur bunten. Det blev Förvandligen av Franz Kafka, en författare jag har varit sugen på att läsa ett tag, men som inte blivit av förrän Denna Natt.

Så jag satte mig återigen bredvid LP:n, drog fram boken och började läsa. Efter cirka tio sidor, som endast bestod av detaljbeskrivning hur en människa hade förvandlats till en skalbagge och hur det tog honom tio jädra sidor att resa sig ur sängen, insåg jag hur töntig jag faktiskt var. Denna Natt hade blivit natten då jag blev Svart och Svår, ett begrepp som jag hoppas att ni aldrig förvandlas till.

Denna karaktär; Svart och Svår, kan man hitta på vilket konstvernissage som helst, som den där intellektuelle typen som står i hörnet, alltid klädd i svart, helst en turtleneck, med ett glas rött i handen och utstrålar intelligens och intellektuell överlägsenhet, som använder sig enbart av svåra ord, är vinkännare, konstkännare, hatar allt som känns mainstream och, helt enkelt, är Svart och Svår. Lite sådär lagom poetiskt plågad, som gärna tar sig själv på lite för stort allvar. När jag insåg vad jag blivit kastade jag iväg boken och stängde av LP:n. Nu fick det räcka.

Några kvällar senare hade jag och mamma filmkväll där vi svullade totalt i godis och läsk och film såklart. Den film vi bestämde oss för att hyra blev Silk - en film med Keira Knightley. Hon, Meryl Streeep, Audrey Hepburn och Natalie Portman är mina favoritskådespelerskor så då visste jag automatiskt att jag skulle gilla filmen.

Efter cirka tre minuter inser vi båda hur dålig den är. En ganska ful kille gifter sig med Kiera Knightley - världens vackraste kvinna, och tycker ändå synd om sig själv och är just Svart och Svår. Knitghtley är mycket kärleksfull - han är mycket kall. Därefter reser han iväg i flera månader och vi får istället bara följa honom, utan ett spår av Keira Knightley. Jättekul.

Han är otrogen och kommer tillbaka som ännu drygare. Passar dessutom på att tycka extremt synd om sig själv, inte utav samvetskval, utan vem-ska-jag-välja liknande problem. Ganska töntig karaktär som tycker synd om sig själv när HAN är otrogen. Är det någon det är synd om är det väl Knightley.

Keira Knightley får kanske två scener till, tråkiga scener, vilket är synd när hon är en fantastisk skådespelerska, innan manusförfattaren bestämde sig för att döda karaktären. Ja, ni läste rätt. Hon dör också och misären är total för vår töntiga huvudperson, nu blir det PITY-PARTY!

Tillslut vet man inte om man ska skratta eller gråta, men man väljer att skratta. Han sitter på en bänk i nån öde skog och berättar sin livshistoria för trädgårdsmästaren, som till mitt stora nöje, ser väldigt besvärad ut. Han vill inte vara där, han vill inte höra världens tråkigaste livshistoria och han vill definitivt inte sitta på samma bänk som världens töntigaste man. Filmen slutar med en voice-over som säger "Så nu vet du".

Ja. Nu vet jag. Och det var skitdåligt.